En svart roskispåse, vatten och plastdjur

Det är ofta en utmaning för mig att vara närvarande och leka med mina barn. Det finns så många intressanta projekt att göra, så mycket behov av egen tid. Bara orden "Mamma, kan du leka med mig?" får det att snöra sig i magen. Det dåliga samvetet känns som  rykande het gröt i magen när jag säger nej. "När slutar de fråga mig?" funderar jag ofta för mig själv.

Under sommarledigheten har jag hittat tillbaka in i fantasilandet, där det är härligt att bara vara tillsammans. Det är mycket lättare att hitta på roliga lekar när jag känner mig avslappnad. Igår tog vi med vatten, en roskispåse och alla plastdjur vi hade till sandlådan.

Det var allt som krävdes för en härlig två timmars oas av lek och stoj. Djuren badade, drack, simmade och det blev mycket mindre klotteri än vad jag hade förberett mig för.

Följande lek vi uppfann var räddningsmissionen för de badade djuren. Litet virriga av allt simmande föll de in i en stor grop, där de blev under ett lass sand. Som tur räckte det med ett samtal till räddningscentralen av en orolig fotgängare och räddningspatrullen kom till undsättning.



Helfestligt och mycket underhållande. När den här leken kombinerades med rutschandet, gungandet och litet jagande och springande, var vi passligt slut när det gällde att gå in och äta kvällsmål!

Det bästa är nog ändå skratten och gemenskapen som uppstår när vi är tillsammans och leker. Sist och slutligen krävs det ganska litet av mig som vuxen. Litet rekvisita, att påbörja leken och sedan bara min närvaro.

Trots den lekangst jag ofta upplever, njuter jag själv också av de gånger jag medvetet deltar i barnens påhitt. Det behöver kanske inte vara så ofta som jag är i leken, så länge som det är helhjärtat. Alltid nu och då.

Tack mamma!

Morsdagen är imorgon och jag funderar varmt på min egen mamma. Min första kreativitetskämpe som lät mig leka med hästdockor, havre och sågspån i vardagsrummet. Hon blev sällan arg eller frustrerad på klott eller oreda.

Jag lever inte riktigt upp till min mammas exempel. Det finns liksom en blanding av mammas utrymme för kreativitet och pappas irritation i mig. Men måleriförmiddagar som den här lördagens är ändå härliga. Det krävs massor med plast på golvet för att jag skall kunna slappna av, men barnens glädje i att måla är härlig att se.

Mer och mer börjar jag tro att livet är ett självändamål, att vi är här för att vi vill uppleva, känna, utforska. Det gör det lättare att leva i stunden, sitta ner och måla med barnen, låta det gå varthän det vill, bara vara en stund.

Så tack mamma, för friheten, utrymmet och tillåtelsen du gav för fritt skapande, prövande och upplevande.

Söndagsförmiddagsmålerier med två småmänniskor

Jag hittade något underbart igår. Ett slott gjort av paff, med vit yta. Genast när jag såg det, visste jag att det var något jag ville dela med mina barn. Så på söndag morgon när jag var ensam med barnen och behövde något att göra med dem, tog jag fram slottet. Helt super. Barnen blev genast förälskade och lekte i begeistrad stämning medan vi lyssnade på Torsten med borsten från "Din egen skiva".

Nu när barnen är två och fyra år gamla, viker det praktiska undan litet. Blöjbyten, påklädningar, mat, tvätt tar mindre tid och det finns större möjlighet för att börja leva enligt mina och mannens egna preferenser. Jag har alltid drömt om att vara den mamman som gör saker tillsammans med sina barn. Det idealet har nog blivit manglat av både trötthet, irritation, utmattning och allmänn entropi de senaste åren. Men nu börjar jag märka att mina impulser här hemma gäller annat än att bara sova. Härligt!


Så vi tog fram alla vaxdukar, blandade färger, sökte penslar, papper, vattenburkar och gjorde allmänn förberedelse. Blixtsnabbt, för att förhindra att gröntäckta fötter springer över parkett och soffa, satt jag fram allt material. De första tio minuterna gick åt till att ge instruktioner och spontant komma på regler: "Måla inte på foten, nej inte heller på handen - akta soffan, oj, vatten var en dålig idé - nej vi behöver nog bara färg, jaha kanske vi tar en pensel per färg så behöver vi inte tvätta penslarna imellan, måla bara på slottet måla bara på slottet målabarapåslottet."



Att skapa tillsammans med barn är en hiskelig utmaning. Har du kontrollbehov, har du inte skyddat alla ställen tillräckligt bra, har du en tanke om hur det skall se ut när det är färdigt, är du alls spänd på något - ja då blir du smått galen. Efter de första minuters iteration, då jag blev medveten om allt jag hade glömt att tänka på, hade vi riktigt roligt. Vi hade ljusrött, ljusblått, guld, silver, grönt och gult som färger. Mindre färger hade kanske varit bättre, men nu hölls barnens intresse igång.

När entusiasmen började avta, bar jag den mindre till badkaret och satte på duschen. Sedan kollade jag förstingens fötter, för att undvika färgglada fotmärken och bad honom också till badrummet.

Efter ett lyckat måleri följde matkink, lågt blodsocker och dagsömnsdags. Nu sover ungarna och när de vaknar skall vi beundra vårt verk. Ni får göra det redan nu.



Pröva det här med dina egna eller ett lånebarn

Du behöver: slott/hus av papp, plast, tidningspapper eller vaxduk för att skydda golv och möbler, penslar, hushållspapper, posterpaint (Stockman, Tempera eller annan affär där man säljer pysselgrejer) eller Stockmar färger blandat med gräddfil.

Gör ett hus av papp eller köp ett färdigt, t.ex. från http://www.smallable.com/paperpod/2288-paperpod-cardboard-fortified-castle.html eller här.

Skydda golvet och möbler med plast, också de mest otänkbara ställen

Ät litet innan för att undvika lågt blodsocker, speciellt du som vuxen, det är viktigt för att du skall hålla dig tålmodig och närvarande.

Ta vätskeformade täckfärger och sätt i fryslådor, t.ex. blå, röd, gul och vit. Sätt en pensel i varje färg.

Lägg på lugnande musik.

Förklara reglerna på förhand; vi målar bara på slottet, be av den vuxna om ni vill byta färg, en pensel per färg, säg när ni är klara - ni får inte lämna plasten utan en vuxen, dusch efteråt.

Ta ett djupt andetag och börja. Försök låta bli att kontrollera vad barnen målar, slappna av och måla gärna med. Det är viktigare att ni har roligt tillsammans, än att det blir på ett visst sätt.

Paffet blir vått om man använder mycket vatten, så använd gärna bara färgen, tvätta inte penslarna imellan.

För mycket små deltagare kan ni använda Stockmar färger som är blandade i gräddfil, för en garanterat giftfri färg.

För större deltagare kan reglerna vara friare och de kan också blanda färger osv

Uppstädning: tvätta, torka och klä på barnen. Sedan skall underlagsplasten, penslarna och färgfrysburkarna tvättas. Beroende på barnens ålder och din ork kan du ta med barnen eller inte.

Efteråt kan du unna dig en paus och lägga upp fötterna en stund.

Morgonsidorna

Det var Julia Cameron som hittade på konceptet med morgonsidorna i sin bok "Öka din kreativitet". Det här är en av de övningarna, som har hållit sin plats i min verktygslåda genom åren. Enkelt, utmanande och snabbt hjälper de mig hålla igång mitt energiflöde. Det fungerar som yoga för mina kreativa muskler.

Morgonsidorna betyder alltså att vi skriver våra tankar, just som de kommer i stunden. "Nu är det morgon, här sitter jag och funderar med en mossig hjärna vad skall jag äta till morgonmå oj jag har coaching idag med N och hur skall jag riktigt hinna stryka..." Det är en övning både i att komma igenom egencensur, att tömma hjärnan och känslorna på allt som snurrar på där och ett sätt att öka sin kreativitet.


Skrivandet av tankeflödet är inte konst, det handlar inte ens alltid om att skriva. Det är en satsning på oss själva, mellan femton och fyrtiofem minuter dagligen. Tre A4 sidor, eller 750 ord på dator, t.ex. på 750words.com. (Min inre anarkist vill också delta genom att tillägga; alla kreativa övningar finns till för att prövas, ändras, formas, trixas med, göra på olika sätt olika dagar och överhuvudtaget för att strunta i regler. Det här är en bra struktur att börja från, för att sedan iteras till något som passar just dig.)

Allt som är viktigt kräver en insats. Så är det med kreativiteten också. Morgonsidorna hjälper mig vara en bättre mamma och det lär mina barn att vi alla behöver egen tid, också mödrar.

P.S. På 750words.com får man härliga virtuella klistermärken för alla möjliga framgångar med skrivande. Fungerar som mintchokosirap i morgonlatten. Nam!