Det är ofta en utmaning för mig att vara närvarande och leka med mina barn. Det finns så många intressanta projekt att göra, så mycket behov av egen tid. Bara orden "Mamma, kan du leka med mig?" får det att snöra sig i magen. Det dåliga samvetet känns som rykande het gröt i magen när jag säger nej. "När slutar de fråga mig?" funderar jag ofta för mig själv.
Under sommarledigheten har jag hittat tillbaka in i fantasilandet, där det är härligt att bara vara tillsammans. Det är mycket lättare att hitta på roliga lekar när jag känner mig avslappnad. Igår tog vi med vatten, en roskispåse och alla plastdjur vi hade till sandlådan.
Det var allt som krävdes för en härlig två timmars oas av lek och stoj. Djuren badade, drack, simmade och det blev mycket mindre klotteri än vad jag hade förberett mig för.
Följande lek vi uppfann var räddningsmissionen för de badade djuren. Litet virriga av allt simmande föll de in i en stor grop, där de blev under ett lass sand. Som tur räckte det med ett samtal till räddningscentralen av en orolig fotgängare och räddningspatrullen kom till undsättning.
Helfestligt och mycket underhållande. När den här leken kombinerades med rutschandet, gungandet och litet jagande och springande, var vi passligt slut när det gällde att gå in och äta kvällsmål!
Det bästa är nog ändå skratten och gemenskapen som uppstår när vi är tillsammans och leker. Sist och slutligen krävs det ganska litet av mig som vuxen. Litet rekvisita, att påbörja leken och sedan bara min närvaro.
Trots den lekangst jag ofta upplever, njuter jag själv också av de gånger jag medvetet deltar i barnens påhitt. Det behöver kanske inte vara så ofta som jag är i leken, så länge som det är helhjärtat. Alltid nu och då.
