Morsdagen är imorgon och jag funderar varmt på min egen mamma. Min första kreativitetskämpe som lät mig leka med hästdockor, havre och sågspån i vardagsrummet. Hon blev sällan arg eller frustrerad på klott eller oreda.
Jag lever inte riktigt upp till min mammas exempel. Det finns liksom en blanding av mammas utrymme för kreativitet och pappas irritation i mig. Men måleriförmiddagar som den här lördagens är ändå härliga. Det krävs massor med plast på golvet för att jag skall kunna slappna av, men barnens glädje i att måla är härlig att se.
Mer och mer börjar jag tro att livet är ett självändamål, att vi är här för att vi vill uppleva, känna, utforska. Det gör det lättare att leva i stunden, sitta ner och måla med barnen, låta det gå varthän det vill, bara vara en stund.
Så tack mamma, för friheten, utrymmet och tillåtelsen du gav för fritt skapande, prövande och upplevande.
